you get confused and then you fade away

Igår såg jag Broder Daniel Forever (den var väldigt fin, men på något sätt känns det som om jag hade velat ha mer) och idag har jag lyssnat på Broder Daniel hela dagen. Det gör inte ont längre, det känns bara fint. Att tänka tillbaka på vad Broder Daniel och Henrik Berggrens texter har betytt för mig. Och jag ska inte ens försöka skriva något om hur det var när jag var tonåring och skrev dikter som handlade om döden och bar långärmade tröjor för att dölja ångesten eller hur jag brukade klistra fast silvriga plaststjärnor under ögonen och längta efter någon och något att hålla mig fast vid eller hur sorgligt det är att det finns så många människor som mår dåligt och är ensamma och att Anders var en av dem som dog alldeles för tidigt, för det kommer alltid att finns någon som tycker att det låter banalt och det är så himla svårt att göra allting rättvisa.

Det största brottet är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa.

feel the adrenaline moving through my veins

Nej, nu ska jag faktiskt försöka njuta av den här sommaren och sluta överanalysera allt. Juli har börjat bra och jag känner mig hoppfull. Den gångna helgen var härlig, jag kom på mig själv flera gånger med att tänka att jag är så tacksam för alla fina människor som finns i mitt liv. Världens sötaste systerdotter har fyllt två år och hon har lärt sig att säga "give me five", jag har dansat till 90-talsmusik med mina vänner och på lördag ska jag och Emelie se Britney Spears live. För den som har fördomar om miss Spears kan jag varmt rekommendera dokumentärfilmen Britney: for the record. Jag har alltid gillat Britney och nuförtiden kan jag till och mer erkänna (utan att skämmas) att jag gillar de flesta av hennes låtar också. Så det så. Förresten, jag har ändrat teckensnitt i bloggen, eftersom jag bytt till ett nytt Windows och tyckte att det passade bättre. Hur ser det ut på era datorer? Snyggt, fult, lättläst eller svårläst? Bättre eller sämre?

when the curious girl realizes she is under glass

Jag är verkligen inte vän med den här sommaren. Juli väntar runt hörnet och jag saknar våren. Kroppsföraktet blir så påtagligt om somrarna och det är svårt att värja sig för tankarna (och värmen gör det liksom svårt för mig att gömma eller ignorera föraktet). Att jag dessutom fyller jämt i mitten av augusti och har passerat årsdagen för min arbetslöshet gör väl inte saken mycket bättre. Jag tänker att jag är för gammal för att befinna mig i den här situationen.

Häromdagen höll jag på att börja gråta under ett möte med min handläggare på AMS. "Jag förstår inte varför du inte får napp" sa han och det förstår inte jag heller och sedan ställde han frågor som gjorde ont (är du blyg när du går på intervjuer? det är väl inte så att du inte söker jobb eftersom du blir försörjd av din sambo och har den tryggheten?) och jag märker hur självförtroendet minskar för varje dag som går, men jag vägrar att ta en praktikplats i en butik bara för att det ser fint ut i deras statistik (han verkade tycka att jag skulle nöja mig med det). Och ja, jag har till och med tackat nej till ett semestervik nu i sommar, för jag vet ju hur dåligt jag skulle må om jag tvingades jobba på ett hem för dementa (inget ont om de som gör det, men jag får ont i magen bara av att tänka på det och det är ingen idé att jobba med något som ger en ångestkänslor och dessutom är jag trött på att jobba med sådant som inte har med min utbildning att göra), så jag får väl skylla mig själv eller något. Denna frustration alltså, jag blir galen.

By the way, ni läser väl Linna Johanssons blogg? Hon är fantastisk, dessa ord fastnade direkt hos mig. Min syn på framtiden ser nog inte särskilt ljus ut. Förlåt om det här inlägget blev lite deppigt.

jag har hittat en ny drog

Det är en svårt beroendeframkallande tv-serie jag pratar om, närmare bestämt Pushing Daises (jag vet att jag är hundra år efter alla andra, men jag är en tant som inte laddar ner tv-serier så det behöver man inte ens kommentera). Jag har bara sett ett avsnitt och några klipp på youtube, men jag är redan fast (som den romantiker jag innerst inne är). Chuck och Ned är så fina tillsammans, kläderna är fantastiska och man blir påmind om hur underbar kärleken faktiskt är.

vi satt på gräset som växte i takt med himlen

Min midsommarafton var väldigt fin. Den bestod av vänner, lantliv, tipsrunda, öl och snaps, sill, musik, god mat, blommor, kransar, katter, fotboll och kärlek.

this town rips the bones from your back

Om jag bara orkade skulle jag nog skriva något om hur ont det kan göra när man upptäcker hur fort tiden går samtidigt som man bläddrar i ett fotoalbum och inser att man har tappat bort sig själv någonstans på vägen och sörjer den man aldrig blev (men som man fantiserade om när man var fyra eller sju år), att det finns hundratals meningar som då och då sägs av någon i min närhet så där i förbifarten bara (och som är betydelselösa för alla utom mig) som växer sig fast som nervtrådar i min hud och sedan håller mig vaken om nätterna eller om den där känslan av osynlighet och utbytbarhet som blir alldeles för påtaglig ibland (den gamla bästisen som inte bryr sig om att leta upp mig på Facebook, telefonen som aldrig ringer efter att jag har varit på en jobbintervju, bekanta som glömmer bort mig som om jag aldrig ens har existerat). Om jag bara orkade skulle jag dessutom skriva något om hur rädd jag blir ibland. För allting egentligen, men allra mest för att bli lämnad av människor jag älskar, mörkret, de jobbiga tankarna och tomheten. Och ibland skrämmer hela mänskligheten mig (för att det finns så många människor som är egoistiska, ytliga, maktgalna, otrevliga och hänsynslösa). Jag skulle också kunna skriva något om känslan av att alla andra tycks vara så lyckliga hela tiden samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka att det fattas saker i mitt liv (även om jag sover bredvid en mjuk katt som spinner, även om jag har någon vid min sida som ibland säger "du är det finaste jag vet") eller om min önskan om att kunna älska min kropp precis som den är eller om det dåliga samvetet som skaver alldeles för ofta. Om jag bara orkade.

livet är alldeles för kort så jag passar på att njuta av god mat och annat gütt

Vet ni vad jag är trött på? Ängsliga människor som inte äter. Ängsliga människor som inte kan dricka kaffe med mjölk på grund av fetthalten, som tycker att Miley Cyrus är mullig och som kanske kan unna sig en näve nötter på lördagar. Ängsliga människor som gör allt för att passa in och som köper fula kläder för att en känd modebloggare påstår att det är hippt och inne. Ängsliga människor som inte äter vitt bröd eller pasta, som powerwalkar varje morgon och som aldrig faller för frestelsen att baka chokladbollar sent på kvällen. Ängsliga människor som bloggar om mode och som tror att modebloggande går ut på att publicera bilder på smala fotomodeller som inte äter. Jupp, hela högen står mig upp i halsen just nu.

om någon undrar vad jag håller på med

Så kan jag meddela att jag gör ingenting. Mitt liv är så himla tråkigt just nu och jag orkar inte ta tag i det, ännu mindre skriva om det. Jag tycker inte om den här sommaren, jag är fattig och tjock och har inte någon rolig resa inplanerad (eftersom jag var optimistisk och trodde att jag skulle få ett sommarjobb, men det verkar ju ganska kört på den fronten). Oh, the humanity.

Ja, ja, jag har i alla fall fina kattbilder att titta på.

dagens lilla tips

Redan fredag igen och jag har, i vanlig ordning, inte fått mycket gjort idag. Men det gör väl inte så mycket, antar jag. Inspirationen ligger inte på topp heller, så jag ska kortfatta mig kort: titta på filmen Bodyguard på kanal 9 klockan 21.00 ikväll. Det är faktiskt en väldigt underskattad film och jag skäms inte över att avslöja att den tillhör en av mina favoriter. Tänk, jag var bara 15 år när jag såg den för första gången (och som jag grät då!) och Kevin Costner var en het skådis på den tiden. That´s crazy. Oh well, Bodyguard är i alla fall en fin kärlekshistoria, med ett oväntat sorgligt slut, och det hör faktiskt nästan till allmänbildningen att ha sett den (enligt mig).

it's the end of the world as we know it

Linna, I love you och din blogg! Du har så rätt, den här världen kan vara äckligt taskig mot kvinnor och jag blir matt och arg när jag tänker på det. Överlag är jag inne i en jobbig period just nu, jag känner mig mest äcklad av mänskligheten. Det här kan jag till exempel inte ens börja förstå. Hur kan man med gott samvete köpa griskött, bara för att det är billigt, när man vet att grisen har plågats till döds? Ärligt talat, det finns inga ursäkter för att slippa ta personligt ansvar och ja, det gäller ensamstående föräldrar också (som kanske har det lite skralare i plånboken). Den som nu känner för att lämna en kommentar i stil med "men orka bry sig om grisarna när det finns människor som svälter, lider och dör i krig eller naturkatastrofer här i världen" behöver inte göra det, utan kan istället gå och dra något gammalt över sig. För tänka sig, man kan faktiskt värna om både djur och människor samtidigt. Det är inte alls svårt, jag lovar.

Äh, jag ska nog gå och lägga mig nu. Känner mig plötsligt väldigt trött. Kanske vaknar jag upp som en mer harmonisk människa imorgon, kanske inte.