Snart har det gått ett år och jag tänker på den där svåra seperationsångesten i början, trots att det var mitt val att lämna. Hur jag höll på att gå sönder av att behöva vara ensam fastän jag hade känt mig ensam så himla länge, hur jag grät i hallen varje gång jag kom hem till en lägenhet som egentligen inte var min och som var tom. Nu innebär ensamheten något annat. Vi har försonats, ensamheten och jag. Nätterna är inte längre svåra. Jag har det bra här, med mig själv.
Men samtidigt. Känner jag en längtan som växer under mina revben, nära hjärtat. Efter någon att komma hem till, någon som gör det lite bättre, lättare. Och jag har skrivit om den tidigare; rädslan. Hur den håller hårt i mig, gör det svårt för mig att släppa taget. Jag tittar snabbt ner i marken om jag möter en främlings blick, jag loggar in på dejtingsajten för att logga ut direkt igen, mina läppar har nästan glömt bort hur beröring känns. Jag försöker radera bort destruktiva minnen från förra våren, sommaren och nio år tillbaka, jag försöker förstå att det kan bli annorlunda men det verkar ta tid. Jag vågar inte, orkar inte. Det är fortfarande för tidigt. Det tar tid, det är okej. Jag kommer att veta. När allt det där, fågelkvitter i bröstkorgen och kärlekssånger i huvudet, får börja ta plats igen. Tills dess fortsätter jag ha det bra här, med mig själv.
